VAD ÄR ANTISEMITISM?

Antisemitism betyder fördomar och fientlighet mot judar dÀrför att de Àr judar. Det handlar dels om stereotypa förestÀllningar och myter, dels om en negativ instÀllning till judar som grupp. Antisemitism kan ta sig olika uttryck och variera i styrka. Den kan upptrÀda som allt ifrÄn ganska milda fördomar till ett ursinnigt hat. Den kan framtrÀda som attityder och tankemönster men ocksÄ som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala pÄstÄenden, social och legal diskriminering och vÄld. Som historien visar kan antisemitism Àven utmynna i fördrivning och folkmord.

Varför kallas företeelsen antisemitism?

Fördomar och fientlighet mot judar har i Europa funnits sedan tidig medeltid och utvecklades framför allt inom ramen för kristen teologi och förkunnelse. Detta i huvudsak religiösa idéarv fortsatte att pÄverka tÀnkandet om judar Àven efter sekulariseringen och den moderna vÀrldens framvÀxt. Under den senare delen av 1800-talet blev nationalism och rasism allt viktigare krafter i Europa. I flera lÀnder förstÀrktes Àven judefientliga strömningar. I Tyskland framtrÀdde pÄ 1870-talet politiska agitatorer och organisationer som angrep judarna med politiska, nationalistiska och rasistiska argument. Dessa betecknade sin hÄllning som antisemitism. Syftet med detta var att markera distans till den Àldre kristna judefientligheten och samtidigt klÀ det moderna, sekulÀra judehatet i en neutral och vetenskapligt klingande terminologi.

Termen antisemitism Ă€r en produkt av 1800-talets sammanblandning av sprĂ„kgrupper (semitiska sprĂ„k) och rasliga och etniska klassificeringar. Den dĂ„tida rasforskningen hade utifrĂ„n sprĂ„kvetenskapens klassificeringar lanserat idĂ©n om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekĂ€mpa en förment ”semitism”, med vilket avsĂ„gs den föregivna judiska ”rasen” och dess pĂ„stĂ„tt biologiskt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt nedbrytande verksamhet och konspiratoriska planer pĂ„ herrvĂ€lde över den föregivna ”ariska rasen”.

Ordet antisemitism vann snabbt acceptans i breda kretsar, Ă€ven bland dem som motsatte sig den antijudiska propagandan. Det anvĂ€nds fortfarande i dag, bĂ„de inom forskning och i dagligt tal, som beteckning pĂ„ judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fĂ„tt större genomslag. NĂ€r man anvĂ€nder ordet antisemitism Ă€r det dock viktigt att vara medveten om att det Ă€r missledande: antisemitism Ă€r en nonsensterm i den meningen att det inte finns och aldrig har funnits nĂ„gon ”semitism” i förhĂ„llande till vilken man kan vara ”anti”. Antisemitism betyder och har alltid endast betytt fördomar och fientlighet mot judar. Det har inte och har aldrig haft med fientlighet mot individer och grupper som talar semitiska sprĂ„k att göra. SĂ„ledes Ă€r det Ă€ven fullt möjligt för individer som talar semitiska sprĂ„k att hysa antisemitiska uppfattningar.

Hur kan antisemitismen förklaras?

Antisemitism Àr en mÄngfasetterad företeelse vars rötter och orsaker Àr komplexa. Det finns ingen enskild orsak som kan förklara dess existens, fortlevnad och uttryck genom historien. Yttringar under skilda tidsperioder och pÄ olika platser har delvis olika orsaker. Men det finns ocksÄ mycket som förenar olika historiska uttryck för judefientlighet. Detta gÀller framför allt de stereotyper och beskyllningar som riktats mot judar.

Den förmodligen viktigaste orsaken till antisemitismens framvÀxt, lÄngvarighet och djupa rötter i europeisk kultur Àr den judefientliga tanketradition som utvecklades inom kristendomen. FrÄn att ursprungligen ha utgjort en inomjudisk religiös riktning etablerade sig kristendomen som en separat religion vilken konkurrerade med judendomen. Ur detta spÀnningsförhÄllande föddes en antijudisk teologi och förkunnelse som med Europas kristnande fick lÄngtgÄende konsekvenser för den judiska minoriteten.

Det faktum att judendomen fortsatte att existera parallellt med kristendomen och att judar överlag inte erkĂ€nde Jesus som Messias gav upphov till förbittring inom den kristna kyrkan. Enligt den kristna lĂ€ran skulle judendomen ha upphört att existera i och med Kristus. Kyrkan menade sig ha ersatt judendomen och pĂ„stod sig representera det ”nya Israel”. För att undergrĂ€va judendomens legitimitet föddes redan under de första Ă„rhundradena efter Kristus en antijudisk teologi framför allt baserad pĂ„ beskyllningen att judarna hade korsfĂ€st Jesus. Judar utpekades som Kristus- eller Gudsmördare.

En diskriminerande lagstiftning infördes som under stora delar av europeisk medeltid begrĂ€nsade judars religiösa och ekonomiska rĂ€ttigheter. Under högmedeltiden uppfördes getton och judar tvingades bĂ€ra speciella kĂ€nnetecken eller klĂ€der som skulle avskilja dem frĂ„n kristna. InskrĂ€nkningar av judars nĂ€ringsverksamhet till omrĂ„den sĂ„som penningutlĂ„ning bidrog till att animositeten Ă€ven kom att bĂ€ras upp av ekonomiska och sociala motiv. Med tiden fick judefientligheten Ă€ven en folklig karaktĂ€r och nya anklagelser och myter utvecklades. Judar utmĂ„lades som DjĂ€vulens redskap, de pĂ„stods begĂ„ ritualmord pĂ„ kristna barn och beskylldes för att förgifta brunnar och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt orsaka pesten. Utvecklingen ledde till att judar allt mer kom att uppfattas som farliga, ondskefulla och vĂ€sensfrĂ€mmande – och dĂ€rigenom som allt mindre mĂ€nskliga.

Med upplysningen förbĂ€ttrades pĂ„ mĂ„nga hĂ„ll situationen för judiska minoriteter i Europa, men viktiga delar av den kristna, medeltida antijudiska tankevĂ€rlden levde vidare. Fientligheten mot judarna gavs nu Ă€ven ett vĂ€rldsligt rĂ€ttfĂ€rdigande och nya fördomar och beskyllningar fogades till de Ă€ldre förestĂ€llningarna. Den moderna antisemitismen som med varierande styrka och förtecken framtrĂ€dde i VĂ€st- och Centraleuropa mot slutet av 1800-talet – delvis som en reaktion mot judarnas emancipation (politiska likaberĂ€ttigande) – angrep judarna framför allt utifrĂ„n politiska, ekonomiska, sociala, nationalistiska och sĂ„ smĂ„ningom rasistiska motiv. MĂ„nga av de stereotyper som anvĂ€ndes hade dock övertagits frĂ„n den kristna medeltiden. Vidare hade Ă„rhundraden av demonisering och förfrĂ€mligande av judar hos mĂ„nga skapat en negativ kĂ€nslomĂ€ssig instĂ€llning till de judiska minoriteterna.

Den moderna antisemitismen göddes i början av 1900-talet ocksÄ av politiska konflikter, ekonomiska kriser och sociala motsÀttningar. Industrialiseringens genomgripande omvandling av samhÀllsförhÄllanden, militant nationalism, bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland, första vÀrldskriget, ekonomisk depression, massarbetslöshet, svaga demokratier och andra faktorer skapade en grogrund för politisk extremism och exploatering av antijudiska stÀmningar och konspirationsteorier.

Nazismen införlivade bÄde medeltida och moderna antijudiska förestÀllningar men omvandlade och radikaliserade dessa till en mordisk, rasistisk ideologi. Nazitysklands folkmord pÄ Europas judar under andra vÀrldskriget kan inte förklaras endast med hÀnvisning till antisemitismen, men judehat utgör den viktigaste orsaken till denna förbrytelse.

Förintelsen framkallade i mÄnga lÀnder ett kraftigt avstÄndstagande frÄn antisemitism. Efter 1945 har öppen judefientlighet i demokratiska stater inte lÀngre varit rumsren. Mycket pekar ocksÄ pÄ att utbredningen av fördomar mot judar minskade under decennierna efter kriget. Detta innebar dock inte att den antijudiska tanketraditionen upplöstes. PÄ grund av dess lÄngvariga och djupa avtryck i europeisk kultur och historia har fördomar och mytbildningar fortlevt.

En öppen och ideologiskt förankrad judefientlighet förekom Ă€ven efter 1945 i nazistiska och högerradikala grupper. Inom den nazistiska sĂ„ kallade vit makt-rörelsen utgör antisemitismen fortfarande kĂ€rnan i ideologi och propaganda. I Sovjetunionen och flera kommunistiska stater i Östeuropa bedrevs under efterkrigstiden ocksĂ„ politiska kampanjer med tydligt antijudiska inslag.

Med tiden försvagades det tabu som omgÀrdade antisemitismen och stereotyper och fientlighet gjorde Äterigen avtryck i den bredare politiska kulturen i vÀst. Denna utveckling tog sin början i slutet av 1960-talet. Dock har den blivit tydligare och mer dramatisk i början av 2000-talet. Den grundlÀggande förutsÀttningen för denna Äterkomst Àr kvarlevande tankemönster, men antisemitismen har Àven i vÄr tid givits nÀring av historiska och politiska omstÀndigheter och hÀndelser.

En bidragande faktor Ă€r Förintelsens konsekvenser. Folkmordet pĂ„ Europas judar har skapat en för mĂ„nga svĂ„rhanterlig skuldproblematik som i sin tur fött en förnyad aggressivitet mot judar. Denna tar sig bland annat uttryck i bagatellisering av folkmordet och i försök att utmĂ„la judar eller israeler som nazister skyldiga till brott av samma slag som Förintelsen. Även det fortgĂ„ende stora intresset för Förintelsen utlöser i vissa opinioner irritation och aktiverar i en del fall antisemitiska förestĂ€llningar om makt och konspirationer.

En annan faktor som stimulerar eller anvÀnds för exploatera fördomar mot judar Àr konflikterna i Mellanöstern. Detta gÀller framför allt den israelisk-palestinska konflikten men under senare Är Àven kriget i Irak och den globala terrorismen. Kritik mot Israels politik eller USA:s agerande i Mellanöstern Àr av sjÀlvklara skÀl inte antisemitism. Men konflikterna i Mellanöstern utlöser i vissa fall reaktioner och tolkningar som bottnar i eller fÀrgas av fördomar mot judar.

Under senare decennier har en förstĂ€rkt antisemitism Ă€ven kunnat noteras i arabiska och muslimska lĂ€nder. Denna strömning har mĂ„nga orsaker. Även om judar under medeltiden mötte betydligt större tolerans i den muslimska vĂ€rlden jĂ€mfört med det kristna Europa, förekom i den muslimska vĂ€rlden ocksĂ„ förakt och diskriminering gentemot judar. Under slutet av 1800-talet introducerades europeisk antisemitism av framför allt kristna församlingar i Mellanöstern. Efter första vĂ€rldskriget och i och med ökningen av judisk invandring till Palestina fick vid sidan av motstĂ„nd mot det sionistiska projektet (strĂ€van efter att bilda en judisk stat) Ă€ven politisk antisemitism större spridning. OcksĂ„ den europeiska kolonialismen, arabnationalismens framvĂ€xt och Nazitysklands propaganda gentemot arabvĂ€rlden bidrog till denna utveckling, men tendensen stĂ€rktes framför allt efter Israels bildande 1948. Den dĂ€refter fortgĂ„ende israelisk-palestinska konflikten har givit nĂ€ring till antisemitism och exploateras för att sprida hat och fördomar mot judar. Den legitimitet och utbredning som antisemitismen fĂ„tt i arabiska och vissa andra muslimska stater bör förstĂ„s mot bakgrund av bristen pĂ„ demokrati och yttrandefrihet och nĂ€rvaron av auktoritĂ€ra eller totalitĂ€ra regimer i denna del av vĂ€rlden.

Med den politiska islamismens framvĂ€xt har judefientligheten i den arabiska och muslimska vĂ€rlden givits en allt mer religiös fĂ€rgning. I radikal islamistisk ideologi och propaganda utgör antisemitism ett centralt inslag. Även vissa muslimska grupper i Europa och andra delar av vĂ€rlden pĂ„verkas av denna utveckling. Mottagligenheten för antisemitism och andra former av politisk och religiös extremism torde dock i detta fall Ă€ven hĂ€nga samman med ett socialt, politiskt och ekonomiskt utanförskap.

Antisemitiska stereotyper och myter

Den antijudiska tanketraditionen innehÄller ett stort antal förestÀllningar, myter och anklagelser. Dessa har i mÄnga fall förÀndrats över tid, givits nya rÀttfÀrdiganden och anpassats till nya omstÀndigheter. Vissa bilder och beskyllningar har dock förblivit sig anmÀrkningsvÀrt lika genom historien. NÄgra av de viktigaste och fortfarande förekommande antisemitiska motiven Àr följande:

Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord. Denna beskyllning utvecklades i den tidiga kristendomen och har varit central i kristen antisemitism fram till modern tid. Enligt en lÀnge dominerande teologi gjordes alla judar i alla tider kollektivt skyldiga till Jesu korsfÀstelse. Denna tanke har spelat en viktig roll för förföljelsen och diskrimineringen av judar i Europa.

Judendomen som kristendomens motsats (sÄ kallad antitetisk teologi). II kristen teologi finns en tradition av att stÀlla judendomen i motsatsstÀllning till kristendomen; kristendomen beskrivs i sÄdana sammanhang till exempel som andlig, kÀrleksfull och förlÄtande medan judendomen framstÀlls som materialistisk, lagisk och oförsonlig.

HĂ€mndlystnad. FörestĂ€llningen om judendomen eller judarna som prĂ€glade av hĂ€mndlystnad har sina rötter i den teologiska tradition som framstĂ€llt judendomen som kristendomens motsats. Denna bild förekommer dock sedan lĂ€nge Ă€ven frikopplad frĂ„n ett specifikt religiöst sammanhang. Exempel pĂ„ detta Ă€r nĂ€r Israels politik beskrivs som ett uttryck för ”gammaltestamentlig hĂ€mndlystnad” eller â€Ă¶ga för öga, tand för tand-mentalitet”.

Ritualmord. Denna legend uppstod i Europa under 1100-talet men har levt kvar in i modern tid. Myten bygger pÄ pÄstÄendet att judar i samband med firandet av den judiska pÄsken skulle kidnappa och döda kristna barn och anvÀnda deras blod i bakandet av det osyrade brödet. Anklagelser om judiska ritualmord, dock med vissa andra förtecken, förekommer i dag framför allt i den arabiska och islamiska vÀrlden.

Brunnsförgiftning och spridandet av pesten. Den pestepidemi som utbröt under 1300-talet dödade cirka en tredjedel av Europas befolkning. Sjukdomens orsaker var okÀnda. Vissa anklagade judarna och pÄstod att dessa skulle ha förgiftat brunnarna. Anklagelserna ledde till massakrer pÄ tusentals judar. I vÄr tid förekommer i vissa fall pÄstÄenden av liknande slag i antisemitisk propaganda i Mellanöstern.

Penningdyrkan, girighet och utsugning. Bilden av judar som besatta av pengar, som snĂ„la eller som utsugare kan spĂ„ras tillbaka till senmedeltiden. Som ett resultat av att judar förbjöds arbeta inom en rad vanliga yrken, men tillĂ€ts och uppmuntrades av kyrkan eller lokala makthavare att sysselsĂ€tta sig med handel, penningutlĂ„ning och skatteindrivning, sĂ„ förstĂ€rktes stereotyper som sammankopplade judar med pengar, girighet och ocker. Även kristna var verksamma inom dessa omrĂ„den, men drabbades inte av samma fientliga fördomar. De ekonomiska stereotyperna – förestĂ€llningar om judarna som snĂ„la, ohederliga, rika etcetera – tillhör de mest seglivade i den antisemitiska idĂ©traditionen.

Makt. FörestĂ€llningar om en oerhörd och ofta farlig judisk makt har varit och Ă€r central i antisemitiskt tĂ€nkande. Bilden har rötter i europeisk högmedeltid. Den kom att förstĂ€rkas under 1800-talet, efter att emancipationen i vissa lĂ€nder rivit ned hindren för judars deltagande i samhĂ€llslivet. Vissa judars ekonomiska och sociala avancemang uppfattades av vissa opinioner, pĂ„verkade av existerande negativa och förfrĂ€mligande stereotyper, som ett hot mot rĂ„dande maktförhĂ„llanden och privilegier. I antisemitisk propaganda förvandlades enskilda framgĂ„ngsrika eller inflytelserika judar till representanter för ett hotfullt och mĂ€ktigt judiskt kollektiv – ett bild som ofta tecknades i konspirativa termer.

Fantasier om judisk allmakt spelade en viktig roll i nazitysk propaganda. De tyska judarna – av nazisterna definierade som ”rasfrĂ€mmande” icke-tyskar – pĂ„stods ”behĂ€rska” politik, ekonomi, kultur och medier i Tyskland. Judar runt om i vĂ€rlden – av nazisterna betecknade som ”den internationella judendomen” – sades ”kontrollera” vĂ€rldsekonomin och ”styra” samtliga stormakter.

Även i dag utgör förestĂ€llningar om judisk makt och inflytande en kĂ€rnidĂ© i antisemitisk propaganda och tankevĂ€rld. De kan bland annat avlĂ€sas i antydningar eller pĂ„stĂ„enden om ”judarnas makt över medierna” eller i vissa tolkningar av amerikansk utrikespolitik dĂ€r denna antyds eller pĂ„stĂ„s ”kontrolleras” av judar eller en föregivet allsmĂ€ktig ”judisk lobby”. Denna typ av bilder vilar Ă€ven pĂ„ stereotypa bilder av judar som ett homogent kollektiv vilket agerar utifrĂ„n föregivet ”judiska” intressen liksom pĂ„ historiskt rotade fördomar om judar som frĂ€mmande, nationellt opĂ„litliga, förrĂ€diska och manipulativa.

SammansvÀrjningar och den judiska vÀrldskonspirationen. FörestÀllningar om judiska sammansvÀrjningar hÀnger tÀtt samman med myten om den judiska makten. De uppstod först pÄ medeltiden, framför allt som fantasier om en judisk sammansvÀrjning i syfte att förslava eller förinta alla kristna. Senare Äterkom liknande legender i vilka judar tillsammans med frimurare pÄstods konspirera mot kristenheten.

Under andra hĂ€lften av 1800-talet utvecklades nya versioner; högerradikala, nationalistiska och rasistiska författare i Frankrike, Tyskland och andra lĂ€nder publicerade en rad böcker som varnade för en judisk konspiration mot den kristna vĂ€rlden, mot enskilda nationer eller mot den föregivna ”ariska rasen”. Ingen skrift kom dock att bli sĂ„ inflytelserik som Sions vises protokoll , en förfalskning framstĂ€lld av den ryska hemliga polisen och först publicerad 1903. Boken, som utger sig för att vara ett protokoll fört vid ett hemligt möte med judiska ledare (”sions vise”), beskriver en judisk vĂ€rldskonspiration med syftet att underminera den kristna civilisationen och upprĂ€tta ett judiskt vĂ€rldsherravĂ€lde.

Att Sions vises protokoll var ett falsarium avslöjades tidigt, bland annat av den brittiska tidningen The Times 1921, men skriften kom att fÄ en enorm spridning, framför allt efter första vÀrldskriget. Texten översattes till en rad olika sprÄk, dÀribland svenska, och spelade en central roll i den nazityska antisemitismen. Sions vises protokoll har efter andra vÀrldskriget fortsatt att spridas i massupplagor, i synnerhet i arabvÀrlden.

Rasistiska stereotyper. UUnder inflytande av rasbiologin kom Ă€ven antisemitismen att under slutet av 1800- och början av 1900-talet att biologiseras. De negativa egenskaper som pĂ„stods karaktĂ€risera judar gavs Ă€ven ett biologiskt rĂ€ttfĂ€rdigande, de sades vara rotade i den föregivna judiska ”rasen”. Judar framstĂ€lldes inte bara som bĂ€rare av en frĂ€mmande och farlig mentalitet utan ocksĂ„ som kroppsligt annorlunda: det yttre sades avspegla det inre. I antisemitisk propaganda avbildades judar pĂ„ ett sĂ€tt som skulle framhĂ€va deras pĂ„stĂ„dda sĂ€rart, underlĂ€gsenhet och farlighet. KroknĂ€sa, feta lĂ€ppar, kloliknande hĂ€nder, plattfötter etcetera blev Ă„terkommande attribut i antijudiska karikatyrer. Rasistiska stereotyper av detta slag spelade en viktig roll för konstruktionen av nationella identiteter i Europa: genom att framstĂ€lla judar (eller andra kategorier) pĂ„ detta sĂ€tt drogs grĂ€nsen till det som sades utgöra ”tysk”, ”fransk” eller ”svensk” nationell identitet.

Den rasistiskt prÀglade antisemitismen, vilken spelade en viktig roll i nazistisk ideologi, byggde pÄ uppfattningen att judars föregivet negativa egenskaper var biologiskt förankrade, opÄverkbara och eviga. Om judar tidigare i viss utstrÀckning kunnat undkomma förföljelse genom konvertering till kristendomen innebar biologiseringen av judehatet att denna flyktvÀg helt stÀngdes.

Antisemitism och kritik av Israel

Kritik av Israels politik Àr av sjÀlvklara skÀl inte antisemitism. Israel Àr en stat vars politik och agerande kan och bör granskas och kritiseras pÄ samma sÀtt som andra staters politik och agerande. Detta Àr ocksÄ nÄgot som kontinuerligt sker. Samtidigt kan konstateras att antisemitism i dag ofta kommer till uttryck i sammanhang som rör Israel och Mellanösterkonflikten. Detta förhÄllande, som belysts i en rad svenska och internationella studier, innebÀr pÄ intet sÀtt att debatten om Israel pÄ ett generellt plan skulle fÀrgas eller motiveras av fördomar.

GrĂ€nsen mellan kritik och fördomar överskrids nĂ€r antijudiska motiv vĂ€vs in i en politisk debatt. Till de antisemitiska bilder som emellanĂ„t förekommer i debatten om Israel hör bland annat anklagelsen om Kristusmord, förestĂ€llningar om judendomen eller judar som hĂ€mndlystna och blodtörstiga, mytbildningar om judisk makt och konspirationer och likstĂ€llanden mellan Israel och Nazityskland och mellan Israels politik och Förintelsen. Även i politiska teckningar som kommenterar Israel och sionismen förekommer i vissa fall stereotypa och rasistiska framstĂ€llningar av judar.

Antijudiska attityder spelar emellertid ocksÄ roll för vissa andra förhÄllningssÀtt till Israel och reaktioner pÄ dess politik. Ett sÄdant inflytande kan spÄras i en antisionism som förvÀgrar judar rÀtten till politiskt sjÀlvbestÀmmande men erkÀnner denna rÀtt för andra folk och som krÀver staten Israels upphÀvande eller utplÄning. En pÄverkan av antisemitiska tankemönster av bÄde religiös och sekulÀr art kan Àven avlÀsas i synsÀtt som framstÀller Israel som huvudorsak till flertalet samtida vÀrldsproblem och konflikter.

Även anvĂ€ndandet av dubbla mĂ„ttstockar i kritiken mot Israel, det vill sĂ€ga nĂ€r Israel kritiseras hĂ„rdare eller pĂ„ andra betingelser Ă€n andra stater eller parter inblandade i konflikter, kan i vissa fall motiveras av fördomar och fientlighet mot judar.

Tillbaka